Årets sommarteater från Ånge Kabaré berättas genom manusförfattaren Lena Bjelkströms väl valda ord. Det är två historier som vävts in i varandra; i den ena delen berättas det om Hin-håles vrede, han som får ta form väl gestaltad av Jan-Erik Arvidsson. Hin-håle var en ökänd man under senare delen på 1800 talet som slog livsgnistan ur både fru och barn och satte stor skräck i byn Stormörtsjön. Här får vi möta Johan Wikström, som han egentligen hette, och hans familj som bestod av hustrun Catarina (spelas av Eva Nordlund), tre söner och två döttrar i blandade åldrar tillsammans med övriga bybor. Gruvsamt blickar de mot den kommande vintern och energin går åt till arbete men kanske främst att hålla sig både ifrån och väl med Johan Wikström.
De gråa molnen som täcker himlen denna föreställningskväll berikar denna mörka del av historien och ofta hörs publiken dra efter andan och flera ryggar också tillbaka för Hin-håles vrede. Regndropparna glöms snart bort och engagemanget som publik ökar allt med hur berättelserna tar vid.
Året är 1875 och det fattiga livet tar hårt på folket, långt ifrån både dagens och 70talets levnadsstandard.
70talet ja… Det var den andra delen, pjäsens nutid. Där följer vi familjen Larsson som består av Rolf, Margit och dottern Lena som slitit sig ur ett hippiekollektiv för att sätta ner bopålarna lite mer bestämt, och det råkar bli i just det gamla ödehuset som binder samman de två historierna. Precis bredvid bor det mycket konventionella paret Wilgot och Tyra. De två historierna går parallellt med varandra då Lena, här väldigt fin rollgestaltning av Siri Månsson, har mediala förmågor och ser familjen Wikström som levande mitt bland sin egen familj på gården. Ingen verkar förstå henne och konflikten inuti henne växer tydligt; att inte bli hörd och trodd på från de vuxna omkring henne och inte kunna hjälpa Hin-Håles son Per-Olov som är i hennes egen ålder och som ingen annan verkar kunna se.
Rolf (Gert Bergström) och Margit (Helena Elfvén) gör sitt bästa för att göra sig hemmastadda på gården, sätta igång med sin tänkta fårfarm och komma överens med sina nya grannar. Det sistnämnda var kanske lite mer komplicerat än de hade trott då den mycket konventionella och traditionellt bundna Wilgot, i en mycket ärlig och äkta gestaltning av Lars-Eric Bjelkström, är just så tjurig som han låter. Med hustrun Tyra (Maria Löfgren) i samma hus, som har en annan syn på sina nya grannar än sin make, så står det tydligt att deras relation inom kort kommer möta stora utmaningar. Dessa två rollgestaltningar drar till sig mycket skratt och har intressanta utvecklingskurvor under pjäsens gång för oss som publik att följa. – Det sistnämnda är generellt något som manusförfattaren Lena Bjelkström och regissören Kärstin Leander lyckats särskilt väl med i många roller under denna sommarteater.
Snart får de nyblivna fårfarmarna Larssons ett storartat besök som väcker upp både minnen och känslor i så väl roller som publik. Det sprudlar av färger, känslor och sånger från dessa fartfyllda människor som försöker hitta sin plats i tillvaron, stora som små. De sätts snart på prov i livsavgörande värderingar i relation till varandra. 70talets konventionella samhällsnormer möter hippielivets frihetlängtan och anarkism; däremellan slits både hela familjer som enskilda individer. Allra tydligast märks kanske det på barnen och ungdomarna – som själva borde ha en eloge i detta sommarspel för sina fina rollprestationer!
Historien lyfter både kvinnokampsfrågor, barns rätt i sammhället, mäns våld mot kvinnor och många fler viktiga ämnen på ett intressant vis där allt är inbakat i samma paket. Som publik är det lätt att följa med i övergångerna mellan de två tidsepokerna med hjälp av de duktiga musikerna. Övergångarna förstärks också genom att flera skådespelare som är bybor på 1800talet senare även spelar andra roller på 1970talet; medvetet val av regissören eller inte så ger det en intressant karaktär till historien.
Det känns att detta är en pjäs som är skapad direkt ur hjärtat hos alla medverkande; allra främst syns det i detta nu färdiga resultat som tar form på Rävåsen eller “Bjelkströms Hea” som det också kallas. Scenografen och kostymören Ann Jerbo har tillsammans med regissören Kärstin Leander gjort ett gediget arbete för att hitta praktiska lösningar i scenografi, rekvisita och kostym. Detta är för ett publikt öga en fröjd att se på och som förstärker publikens egen närvaro i pjäsen. Magin som finns inom ordet teater tas tillvara här och vi tas med på en resa som vi sent ska glömma…
Har ni ännu inte tagit chansen att se denna berörande, roliga, sprudlande, allvarsamma och glädjande pjäs så har ni fram till den 6 juli på er! Det ryktas även om en extra föreställning den 7 juli… om ni har tur!
Hälsningar Maria Marre Gustafsson
